phalokopias kennel

Idag är en sorgens dag :( Har under en längre tid, ja, nästan från första början, tänkt och funderat över hur jag ska göra med min älskade Tiili?! Hon har, som ni som känner mig vet mycket väl, varit en mycket svår hund. Från första början var hon JÄTTERÄDD för människor! Hon gick inte nära en okänd människa och jag har kämpat och jobbat med detta under hela hennes liv. Till slut blev det ganska bra, hon kunde hälsa på folk och så men om de tog i henne lite för mycket eller på annat sätt gick på henne för mycket, enligt hennes mått, så kunde hon klippa dem. Inget bra beteende kan man väl säga ;) Jag har alltid vetat om detta och styrt henne, eller de som skulle hälsa på henne för att undvika att sånt skulle hända och lyckats till 99%. Hon har klippt några stycken under sitt liv. Värst var det han som hon bet i näsan så blodet sprutade, inte så lyckat kanske. Men envis som jag är så har hon fått hänga kvar. Så blev jag gravid och fick en jävla massa skit för att jag inte tog bort henne, men som sagt, envis som en åsna så hon blev kvar även efter att Jonathan föddes. Hon har aldrig gillat Jonathan och har två gånger gjort utfall mot honom, men som sagt jag är ju envis trots allt.... Sen tyckte hon inte om andra hundar. Eller tyckte inte om, hon HATADE andra hundar! Hon spöade skiten ur hundar som kom för nära och gav sig inte även om den andra hunden gav sig. Även detta var ett stort problem kan man väl säga :S Våra egna hundar har aldrig, eller nästan aldrig, varit ett problem. Doris och hon hade en hel del duster, men skam den som ger sig! Sen var hon extremt ljudkänslig och skällde på allt och alla och gick inte att få tyst hur man än gjorde. Tro mig, jag testade allt. Det enda som funkade riktigt bra var antiskallhalsband, men nu på slutet skällde hon även med det på sig :/ Hon funkade hyfsat på tävling, men kunde ju hitta på vad som helt, jag var inte säker på henne någonstans helt enkelt. Så efter mycket funderande fram och tillbaka, framför allt över min ändrade livssituation, så kom jag fram till att det vore bäst, både för henne och mig, om hon fick somna in :( Tungt beslut men kändes ändå helt rätt efter att jag väl tagit det! Så idag, den 21/10-2011, fick min älskade snutta plutta somna in! Det var jobbigt som fan och jag tror aldrig jag har gråtit så mycket över en hund som jag har gråtit över henne! Men nu, efter snart 12 timmar utan henne känner jag hur lugnet kommer över mig! Hon behöver aldrig mer bli instängd, eller utestängd! Jag kan slappna av när jag får besök och jag behöver inte vara orolig över att det ska komma lösspringande hundar på promenaderna! Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta! Hon var en otorlig kamrat på plan och i skogen och så kommer jag minnas henne! Nu kan hon springa bäst hon vill, jaga sork, grannens katter, hararna och bara leva livet! Det är hon verkligen värd! Vila i frid min älskade Ettrig Av Centaurus "Tiili"


Nä, det är faktiskt så att det har hänt en hel del roliga saker i mitt liv oxå :) Eller en hel del, en grej är det väl egentligen, men det gör mig så fantastiskt glad så det känns som det är en hel massa saker ;) Jag har träffat en underbart kärleksfull man som förgyller min tillvaro och får mig att le och skratta när jag verkligen behöver det! Det är väldigt nytt och eftersom min situation är som den är så tar vi det väldigt lugnt! Det är en man som jag vetat om länge och som jag alltid tyckt verkat så trevlig och det visade sig att det stämde mer än väl :) Jag kan säga som så att det där med ödet, det stämmer väldigt bra! Hade det inte varit för ödet så hade jag förmodligen inte sett det, på det här sättet ;) Mm, trevligt som attans är det och hoppas så klart att det fortsätter så :)

Nu ska jag fredagsmysa med min lilla Udda och sen får det bli sängen, ska upp och jobba imorgon! //Malin